Månadsrundan december 2012

Oväder? Man kan skåda fågel ändå!

Foto: Björn Nordling

Decembers onsdagsrunda sammanföll med vinterns hittills värsta oväder. Det var inte utan att man undrade om det skulle bli någon exkursion över huvud taget. Och mycket riktigt: Det blev bottenrekord i antal deltagare. Björn Nordling (som fungerade som ledare), Melcher Falkenberg och undertecknad. Det blåste en stark nordostlig vind med byar som ibland kändes som storm. Fram på dagen började snön falla (eller snarare snabbt röra sig nästan horisontellt) allt tätare men riktigt yrväder blev det först precis på slutet.

För att få lä höll vi oss så mycket som möjligt i skogen och då framför allt när vi i början tog oss bort mot Utloppet. Vi gick förstås genom Örstaskogen där kungsfågel ett par gånger kunde höras genom vindbruset. Före hällristningen pulsade vi genom skogen åt höger och ut i hagen. Snön låg delvis djup och här och var blev det tydligt hur blöt marken var under snön. Det hann inte bli någon bra tjäle i år! En och annan svåridentifierad småfågel rörde sig bland vajande träd och fallande snöklumpar. Antagligen mest talgoxar och blåmesar.

Hästhagen korsades och här tog vinden i rätt bra men inne i det stora skogspartiet (Tornskogen) blev det rätt fint lä. Ett par nötväckor visade sig där vi pulsade fram lite på känn åt nordost utan att följa någon speciell stig. Ibland hördes återigen någon kungsfågel. Framme i höjd med Utloppet där man gallrat bland granarna och skogen snart slutar i Hacksta-åkrarna finns en lite skyddad däld där vi stötte på ett mindre meståg. Dagens första ”fin-obs” blev två rätt oskygga talltitor och samtidigt två födsökande trädkrypare. Talltitor är vi ju inte bortskämda med numera så den obs:en var riktigt kul. Efter att ha njutit av dessa oförvägna små krabater en stund gick vandringen vidare nerför backen och över fältet mot utloppet.

Foto: Björn Nordling

Dammluckorna klättrade vi förbi i isande hård vind och det var skönt att svänga av mot Skesta hage med vinden i ryggen. Uppe vid matningen var det faktiskt hyfsat lä, framför allt bakom de stora enarna. Här kunde vi kura in oss för ett riktigt gemytligt fika och samtidigt spana på matningen. Där var ganska bra fart med gott om talgoxar, blåmesar, pilfinkar och nötväckor. Några gulsparvar hoppade runt under matarna där Stefan och Björn strött ut havrefrön. Två bergfinkar och en bofink, som Melcher sett ett par dar tidigare, fanns fortfarande kvar. En hona större hackspett visade sig flera gånger och ett par skator rörde sig i omgivningen. Snart hittade vi också både svartmes och entita vid matarna – minst ett, kanske två ex av vardera arten. En björktrast flög förbi och flera koltrastar uppsökte matningen. Fikapausen blev alltså efter omständigheterna både skön och givande. Och inte nog med det: På slutet singlade en flock på 13 sidensvansar ned i en björk alldeles i närheten och strax efter kom 12 nya bergfinkar. Båda flockarna verkade dock ”dra värdshus förbi”. De stannade bara högst tillfälligt på sin väg söderut.

Styrkta av fika och mackor beslutades att gå vägen bort mot Seneby – vi hade både krafter och tid. Ingen av oss hade heller lust att kämpa i motvind tillbaka till Utloppet! Alltså pulsade vi bort till vägen förbiflugna av ett par nötskrikor som konstigt nog inte synts på matningen.

Vägen förbi Skesta gård, Seneby och ner till Ådalen visade sig som vi hoppats ganska vindskyddad men väldigt fågelfattig. Matningen vid Skesta gård verkar i stort sett nedlagd. En ensam talgboll svängde i vinden! På fältet nedanför Seneby fick vinden åter fart, snöandet tilltog och stora drivor tornade upp sig på vägen. Som alltid spanade vi hoppfullt en liten stund från bron vid Ådalen men ingen strömstare den här gången heller!

Med vinden i ryggen tog vi oss utefter sjöängen spanande efter varfågel men utan framgång.  Midsommarberget gjorde denna dag inte skäl för namnet! En ytterst kort spaning visade bara vindpinade vita vidder. Fjällvråken var klok nog att sitta och trycka nånstans i lä och varfågeln lika så.

Matningen nedanför berget gav en ensam grönfink (de verkar återigen vara färre än förr pga sin parasitsjukdom) och 5 fina domherrar utöver de vanliga mesarna, nötväckorna och gulsparvarna.

Återvägen till Örsta togs via tältplatsen vilket visade sig lyckat för där huserade fyra gråsiskor i en björktopp.

Vid Örsta tänkte vi plocka in de annars så pålitliga gråsparvarna uppe vid häststallet men för ovanlighetens skull ville de inte visa sig och därmed stannade artlistan på 21 vilket med tanke på ovädret ändå är klart bättre än väntat. Och dessutom måste vi ha slagit rekord: När hade vi drygt 7 arter per deltagare på en onsdagsrunda senast?

Skrivare

Tryggve Engdahl

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.