Gulärlan (Motacilla flava) är en av de tättingar som omfattas av den årliga inventeringen av våtmarksfågel vid
Angarnssjöängen, som pågått sedan 1978. När inventeringen inleddes var gulärla en sparsam
häckfågel. Under perioden 1978-1985 häckade mellan 7 och 10 par årligen (medelvärde +-
standardavvikelse: 8,3 +- 1,2 par, se Figur 1). Den främsta orsaken till det ringa antalet häckande
par var avsaknaden av betade ängsmarker och strandängar. I botaniska termer klassificeras denna
typ av mark efter höjden på den dominerande gräsvegetationen, dvs. hög- och låggräsmark. Vid
vegetationskarteringen 1985 fanns det 18 ha gräsmark som gränsade till själva våtmarken, se
stapel i Fig. 1 (Söderholm & Eriksson 1999, Larsson & Welander 2003). Minskningen av denna areal
och tillhörande förbuskning av markerna runt sjöängen torde ha varit den främsta orsaken till
att gulärlepopulationen minskade till endast två par 1992.
Den omfattande restaureringen av Angarnssjöängen 1992-93 ledde till att arealen ängsmark
ökade avsevärt (se Fig. 1). Att det dröjde ända till 1996 innan en större ökning av antalet
häckande gulärlor inleddes, kan tillskrivas att en stor del av den ängsmark som återskapades var
bevuxen med högt gräs och därför olämplig för gulärla. Dessutom tog det tid för tuvmarker att
skapas på delar av de ytor som årligen översvämmas vid vårfloden, eftersom större delen av dessa
hade frästs i samband med restaureringen. För att den skapade ängsmarken skulle bli lämplig som
häckningsbiotop krävdes ett visst betestryck under flera år.
En jämförelse av vegetationsuppgifterna och häckningsuppgifterna för gulärla visar tydligt
att den snabba ökningen av gulärla, från sju häckande par 1995 till hela 29 par 1997, främst
beror på den ökade arealen låggräsmark. Uppgifterna från Angarnssjöängen visar tydligt att det
tar tid att genom bete omvandla höggräsmark till låggräsmark, samt att gulärla kräver den senare
typen av biotop. Inventeringen av sjöängen visar även att bildandet av tuvmarker tar tid och
kräver bete.
Genom att det varit möjligt att bibehålla ett högt betestryck har antalet häckande par av
gulärla sedan 1997 varierat mellan 20 och 30 par (1978-2003: m=24,4 +- 4,0 par). Den svacka som
finns runt år 2000-2001 kan inte förklaras genom någon (synlig) biotopförändring. En förklaring
får sökas någon annanstans eller så får svackan tas som ett utslag av den naturliga variationen i
populationens storlek.
Inventeringsuppgifterna och vegetationskarteringarna från Angarnssjöängen visar tydligt att
gulärlan är beroende av låggräsmark. Materialet visar också tydligt att det tar tid att skapa
denna typ av biotop, samt att ett högt betestryck är nödvändigt för att skapa och bibehålla
låggräsmarker.
