– med något osäker kungsörn

Det blev en köld-exkursion även den här vintern! Den har ju annars varit mycket mild långt in i januari med gröna gräsmattor och förvirrade vårblommor. Kylan kom till slut andra halvan av januari med ett mäktigt ryskt högtryck och snöfall. Dock ganska lite skyddande snö och den kraftiga kylan föregicks av mycket regn så det är nog stor risk att smågnagarnas gångar och bon tagit stryk och de två senaste säsongernas rika gnagarpopulationer kraschar.

Samlingen vid Örsta skedde i -17o precis före soluppgången; så här års är 07.30 helt rätt tid. Vår käre ordförande Gunnar Hesse skulle leda dagens begivenhet men hade denna dag ett åtagande senare på förmiddagen varför han raskt överlämnade ledarskapet till Stefan Paulin. Denne hälsade alltså de 15 förväntansfulla deltagarna välkomna.

Morgonen var väldigt fin utan ett moln men kylan medförde förstås stillhet på fågelfronten. Bara någon enstaka talgoxe hördes locka och bortåt häststallen vid kyrkan flög några kajor. Därför ställdes snart kosan mot Midsommarbergets matning där man kunde hoppas på mera aktivitet. Här fanns mycket riktigt åtskilliga gulsparvar, några få grönfinkar och det stora gänget med steglitsor, som hållit till här länge, var fortfarande kvar. De uppskattades till ca 30 ex. De två vanliga mesarterna sågs förstås liksom koltrast, nötväcka och större hackspett. Ett par korpar flög förbi uppåt Örstaskogen och bortåt Åsta kunde kråka och skata prickas av. Vi dröjde oss kvar rätt länge vid matningen i hopp om titor, svartmes, tofsmes eller kanske något annat spännande men icke! Däremot hittade Kari skickligt en fjällvråk som satt ända borta på Klosterbacken. Den kunde tack vare det fina solljuset avnjutas i tuberna trots det långa avståndet.

Utterspår. Foto: Björn Nordling

Så småningom började kylan bita i tår och fingrar – det var dags för avmarsch. Stefan hade ett par dar tidigare sett något intressant där diket mynnar ut i sjöängen vid kanten av fältet nedanför Midsommarberget. Han visade tydliga spår efter en utter som ”badat” i själva utloppet och sen hur spåren bar iväg utefter strandkanten åt nordost. Det fanns för övrigt gott om spår där på isen eftersom det inte snöat på länge. Några av oss som är noviser på området fick tillfälle att lära sig en hel del. Karin hade med sig en spårbok som kom till nytta och vi kunde studera både rävspår, hermelin och olika smågnagare samt givetvis hare och rådjur. Kari hittade även ett lustigt spår som han sa var större vattensork (härligt att någon fortfarande tillämpar denna Linnés uppdelning av vattensorken i två underarter – se Bjärvall & Ullström ”Däggdjur i Sverige”).

Alla dessa spårstudier avbröts bara av en enda (men desto finare) fågelobs. Uppe i en björk i riktning mot fågeltornet sågs en varfågel sitta och spana.

Sällskapet vandrade nu på isen förbi fågeltornet i vars närhet några av oss, som så ofta, kunde höra sjungande och lockande kungsfågel. Här utefter trädridån var det skugga och ganska bistert kallt varför vi skyndade på stegen mot utloppet där vi hoppades på sol igen.

Men si, en molnbank hade seglat upp i sydost och resten av exkursionen blev mulen. Men angarniter misströstar inte för en sådan sak utan vandringen fortsatte runt utloppet. Avrinningen var så måttlig att detta faktiskt var helt isbelagt. Därmed fanns inget öppet vatten någonstans denna dag och sjöfåglarna lyste helt med sin frånvaro.

Vinterns Rosor. Foto: Björn Nordling

Skesta hage med nästa fågelmatning hägrade nu och säkert även fikapausen som väntade där. På väg dit sågs i kanten mot sjöängen en liten flock på ett tiotal gulsparvar och i hagen några björktrastar. Sedvanig fikapaus med spaning mot matningen gav, utöver tidigare kryssade arter, tofsmes, entita, domherre och, som alltid, pilfink. Dessutom hördes svartmes sjunga.

Styrkta av fikat beslutades att vi skulle ta vägen förbi Seneby och tillbaka via Ådalen. Från vägen sågs en lite större fågel dra in i Skesta hage och med lite letande kunde så småningom en gröngöling hittas i en grantopp. Snart passerades Skesta Gård där tyvärr matningen låg i träda. I buskarna fanns dock flera pilfinkar och i hästhagen ytterligare några gulsparvar.

Runt Seneby och Ådalen hände inget sensationellt och återtåget utefter sjön gav inte heller några nya arter. Kylan lättade dock påtagligt när molnen drog in men trots det var stillheten verkligen påtaglig.

Framåt Midsommarberget blev det lite mer liv – självklart klättrade vi upp på berget för lite mer spaning. Ned mot matningen hördes småfåglar så Stefan, undertecknad och någon mer gick ned en bit åt det hållet. Stefan, som alltid med ögon i nacken, såg då en örn som drog fram rakt över berget. Havsörn blir ryggmärgsreflexen men något fick tanken att gå mot kungsörn. Det fanns en vitaktig teckning på vingarnas undersida. Inte så skarp som hos riktigt unga kungsörnar men ändå klart synlig. Den drog rätt fort förbi åt sydväst – utan fingrade vingspetsar. Kvar på berget stod Karin, Stina, Roland, Kari, Melker, Göran och några till. De såg förstås fågeln bättre än undertecknad som rusade tillbaka dit. Några av dem är övertygade om kungsörn och det finns förstås ingen anledning att misstro dem. Jag kunde följa fågeln i tuben på håll bortåt Klosterbacken – anade kanske ett svart ändband på stjärten men mycket osäkert. Stefan sprang istället mot bergets sydsida och kunde se örnen bakifrån. Han tyckte siluetten var för rak; den hade inte kungsörnens grunda V-ställning. Stefans tveksamhet och min egen oförmåga att säkert avgöra gjorde att Angarngruppens rapport fick bli ”kungsörn?”. Därmed absolut ingen skugga över dem som såg fågeln bra från berget och rapporterade ”kungsörn”.

Skesta hage. Foto: Björn Nordling

Sekunden innan örnen dök upp hördes nötskrika (samband kanske ?) vilket, tillsammans med den här gången hela 18 gråsparvar vid Örsta-stallet, gav en slutlig lista på 24 arter (+ en osäker) vilket faktiskt, trots kylan, överträffar det tidigare februari-rekordet på 23 från 2009.

Vid tangentbordet

Tryggve Engdahl