Försommar och våren har kommit på riktigt! Järnnätterna har äntligen avlösts av mildare dito, men regnet har fortsatt varit ytterst sparsamt och därmed dessvärre även växtligheten på åker och äng. Årets upplaga av junirundan hade fått en extra attraktionskraft tack vare en amerikansk kricka, som dagen innan siktats vid det så kallade Lilla grundet nedanför Midsommarberget. Utan att fördjupa oss om orsakerna, så kunde vi vid ”uppropet” konstatera, att vi var klart flera än förra årets motsvarande runda, men klart färre än året dessförinnan. 33 deltagare, varav några premiärvandrare, var på plats, när undertecknad som dagens ledare hälsade alla välkomna och redogjorde för dagsplanen och framtida begivenheter i Angarngruppens regi.

Snabbt avklarade formalia och överhoppning av den traditionella turen mot hällristningsområdet och över Tältholmen var påkallat av krickans eventuella fortsatta närvaro i sjöängen. Det var drygt tolv år sedan sist och blott sjätte gången någonsin, som denna art observerats i naturreservatet, så det kändes smått angeläget att skynda på en smula. Så, avmarsch direkt mot Midsommarberget! Dock blev det snart tvärstopp, då någon iakttog en intressant ”vit prick”, som var något mindre och annorlunda jämfört med svanarna näst intill. Ägretthäger, utan tvekan! Inte så särskilt ovanlig nuförtiden, men extra trevligt ändå.

Dags att bestiga bergstoppen med den fina utsikten över sjöängen och väl där ställdes ett batteri av tubkikare snabbt upp med siktet inställt på Lilla grundet. Inte dröjde det speciellt länge, innan Erik Koppe förkunnade ”amerikansk kricka”. Den var sannerligen inte lätt att hitta, där den stod halvsovande i vattnet med aktern emot oss och tillsammans med en vanlig kricka. Slutligen lyckades alla se och studera fågeln och detta mycket tack vare vänliga kamrater, som hjälpte dem med endast handkikare. Kryssen av olika dignitet rasade in. Notabla andra änder var årta (tre hannar), skedand, snatterand, bläsand och knipa.

Naturens barnkammare började bli välfylld med massor av gässlingar (grågås), som i de flesta fall redan vuxit ordentligt; därtill sångsvan med fyra ungar och trana med två. Försommarens typiska starflockar hade börjat formeras och senare under vandringen kunde vi exempelvis se mindre strandpipare inklusive två pulli och höra tiggandet från större hackspettens avkomlingar.

Tornseglare, skogssnäppa, fisktärna, fiskgjuse, brun kärrhök och havsörn var andra arter, som raskt fyllde på dagslistan och så en svartsnäppa, som upptäcktes i grevens tid, det vill säga strax efter att jag förkunnat uppbrott och fortsatt promenad mot Lundbydiket.

Vid Byksberget hittades den ”obligatoriska” stenskvättan och strax därefter, när vi närmade oss Lundbydiket, dök en av sjöängens verkliga karaktärsfåglar upp, nämligen gulärlan. Så småningom skulle det bli totalt tre olika individer av den arten. Den tidigare omnämnda mindre strandpiparen upptäcktes på lerbanken nedanför kokullen och på lite närmare håll ett antal jättegröebockar, en mycket vacker skalbagge, som det senaste seklet expanderat kraftigt i landet som följd av sin värdväxts (jättegröens) nya landvinningar norrut. Lite längre bort och västerut for en födosökande buskskvätta upp och ner från sin staketstolpe (eller två!).

Nu började klockan ticka mot halv tio och i leden muttrades det om kaffedags, vilket dessbättre var min plan. Så mot Grävlingholmen bar det, matrast beordrades och myteriet undveks. Här var häggen överblommad sedan länge och vid Örsta stod syrenerna i full blom; skomakaren var således tillbaka från sin korta semester (egenföretagare får man förmoda!). I stället hade kabbelekan i vassen nedanför tagit över blomsterprakten. Intensivt gult! Ett par snatteränder i sjöängen, två lärkfalkar ovanför, sävsparv sjöng i vassen och en guldtrollslända utgjorde måltidssällskap till en av deltagarna en kort stund. Solen sken, temperaturen steg och ännu så länge var vinden måttlig, särskilt för oss, som sökt läläge.

Några behövde avvika här för att återvända till andra mer vardagliga plikter (förmodar jag), medan merparten av oss efter maten och vilan fortsatte vandringen längs träspången mot Broholmen i sydväst.

Efter Broholmen stannade vi upp för att leta efter hussvalor bort mot Olhamra gård, vilket numera är det säkraste stället för den arten, sedan häckning har upphört vid Lappdal. Utdelning blev det till slut med fyra individer farande runt efter insekter en bra bit ovanför gården.

Nya kreaturshagen passerades på väg mot Klosterbacken utan minsta tillstymmelse till spår efter de utlovade kossorna. Vi får verkligen hoppas, att de dyker upp snart; de har ett gediget beting framför sig!

Klosterbacken intogs, botanisterna inspekterade platsen för Adam och Eva med magert resultat och nya fågelarter tillkom såsom entita, trädgårdssångare, trädkrypare, taltrast och grå flugsnappare. Myggor hittade vi också, men liljekonvaljens subtila doft fick oss att glömma bort de förstnämnda.

… och sedan blev det den norra transportsträckan med i alla fall tornfalk som ny art för dagen och någon kamgräsfjäril (mycket ont om dagfjärilar i övrigt). För övrigt bara att knalla på, diskutera om ditten och datten och njuta av expeditionen. Stora Ekhammaren passerades och så framme vid Lilla Ekhammaren klämde näktergalen i med en ytterst försiktig hälsningsdrill.

Skesta hage nästa, klockan hade passerat tolv med lite råge och energitillskottet från Grävlingholmen var förbrukat. Hög tid med andra ord för kaffe och andra bullar! Fasan och två skalbaggsarter (en flugbagge och en splintvivel; tack till upphittarna) tillkom innan den preliminära fågelartgenomgången påbörjades. 80 arter är det mesta antalet vi mäktat med i juni och den siffran nådde vi år 2016. Genomsnittet är 70,4 och minimiresultatet 55 arter (det var 2007 det). Det rapporterades och räknades och vi hade faktiskt kommit upp till 79 olika arter. Nu gällde det att ligga i på slutkilometern för att tangera eller helst slå de åttio.

Vid Asphagen hände det, då Erik Koppe lyckades finna den felande fågeln i form av en svartmes! Lättnad!

Så 80 fågelarter blev det hedrande slutresultatet!

Tack till alla deltagare och ett speciellt tack till Francisco de Lacerda, som bidrog med flera fina fotografier att minnas dagen med.

Text Gunnar Hesse