Då det blev lite pengar över efter fjolårets av Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) sponsrade fyra workshoppar, beslutade styrelsen efter medgivande från SLU att iscensätta ytterligare två kurser med samma upplägg under innevarande år. Steklar blev temat för den första, medan mossor och lavar kommer att stå i fokus under den andra, som kommer att äga rum den 18 oktober (mer information om denna på webbplatsen).

Ordningen steklar tillhör underfylumet insekter och är dess största ordning med runt 9000 arter hittills upptäckta i vårt land. Steklar består förvisso inte enbart av humlor och bin! Som jämförelse kan nämnas ordningarna fjärilar med cirka 2900 arter och skalbaggar med drygt 4800. Endast tvåvingarna (flugor, myggor osv.) med ungefär 8400 olika svenska arter kommer ens i närheten.

Vad utmärker då en stekel? Enklast är att vända sig till SLU:s Artfakta, som inledningsvis förkunnar följande: ”Steklar är mycket små till stora insekter som oftast har två par tunna, genomskinliga vingar med ett vingmärke i framvingen. Huvudet är stort och rörligt med bitande mundelar och har ett par fasettögon samt tre punktögon placerade i en triangel uppe på hjässan. Antennernas utseende varierar från den ursprungliga trådformiga antennen till att vara klubb-, såg-, fjäder- eller kamformiga. Vingarna är förkrympta eller saknas hos en del grupper, även vingmärke kan saknas. Vingarna har ett varierande antal längs- och tvärribbor så att det bildas ett ribbnät med stora, ofta mer eller mindre fyrkantiga vingceller.”

Som kursledare för denna utmaning ställde vår medlem Julia Stigenberg upp. Tack igen! Med en doktorsexamen (steklar, förstås!), som styrelseledamot i Stockholms Entomologiska Förening och god kännedom om Angarnssjöängen var hon synnerligen väl lämpad för uppgiften.

Femton stekelsugna medlemmar anslöt strax före klockan nio lördagen den 30 augusti vid Örstastugan och under resten av förmiddagen lärde vi oss mycket om bland annat steklarnas taxonomi, kännetecken och levnadssätt. En del om konsten att infånga de ofta mycket små djuren fick vi oss till livs. Hur man preparerar dem och det ofta svåraste hur artbestämmer man dem ägnades mycken tid. Utan mikroskop eller stereolupp kommer man sällan speciellt långt; släkte kanske, men sedan krävs i regel absolut förstoringshjälpmedlen! Engagemanget var stort, frågorna många, svaren likaså och respekten för stekelordningen steg nästan logaritmiskt under kursens gång. Ett par kaffepauser krävdes för mental återhämtning och så var det pang på steklarna igen!

Julia hade också tagit med ett antal av sina insektslådor, som var fyllda med åtskilliga små och stora steklar. Ett utmärkt studiematerial, som många valde att utöka sina nyvunna kunskaper med.

… och så blev det lunch i det fria eller inne i stugan. Fritt val!

Ett litet perspektiv, som jag inledde med i samband med att jag hälsade Julia och kursdeltagarna välkomna: På Artportalen finns knappt 3100 stekelarter rapporterade från Uppland. För naturreservatet Angarnssjöängen är antalet futtiga 147 eller 4,8 % av landskapstotalen. För ordningarna fjärilar och skalbaggar är motsvarande jämförelsetal 24,7 resp. 27,3 %. Vi har ett stort vitt, outforskat fält framför oss! För tvåvingar (flugor, myggor etcetera) är utmaningen än mer monumental: 3,0 %. Här har Du chansen att göra skillnad! Inventera och rapportera djur även från dessa ordningar!

Stärkta av sallader och medhavt vatten (drick inte stugans vatten, om Du vill leva länge!) vidtog så hantverket! Runt stugan, som ligger precis utanför reservatet, slaghåvade Julia, Ulric och jag kärlväxter och bankade trädgrenar. Väggar och fönsterkarmar okulärbesiktigades och som resultat kunde ett större antal djur studeras. Först direkt i håven med blotta ögat eller med hjälp av lupp. Några blev infångade med sug och lagda under Julias medhavda mikroskop, där vingdetaljer (”hästhuvud” eller inte exempelvis; ursäkta lite tidsödande att förklara här), äggläggningsrör, kroppsform och så vidare kunde detaljstuderas. Artbestämning ledde på sin höjd till släkte denna gång, men det var vackert så.

Vi hade nu efter lunchen också blivit ytterligare tre deltagare i workshopen inklusive en synnerligen entusiastisk ung dam, som ensam markant sänkte de församlades medelålder. Även medföljande föräldrar bidrog väl med både studier och medelåldervärde!

Ett antal steklar blev det, därtill sju olika nyckelpigearter (åh, så lätta att artbestämma!) och en för kommunen helt ny skinnbagge.

Alla var nöjda (jag frågade!) och tacksamma för en av Julia väl genomförd workshop. Tack, tack! En fin blandning av teori med gott material att ta hem och praktik var utmärkt och visst begrep vi nu en hel del mer om dessa vanligtvis bevingade vänner.

Tack till alla som deltog och välkomna ”alla” till den sista kursen denna gång om lavar och mossor. De sitter i alla fall stilla!

… och stort tack igen till SLU för generöst ekonomiskt bidrag!

Text Gunnar Hesse