Så var det dags, Angarngruppens jubileumsmånadsrunda. Första onsdagen i november 2005 gjordes den första månadsrundan i historien och nu var det alltså dags för den 241:a 20 år senare.

Samlingen var som vanligt vid Örstastugan, och som vanligt var det ovanligt varmt, kring + 12°. Mulet men uppehåll. När alla så småningom anlänt blev vi 26 deltagare, och alla hade säkert på morgonen grubblat på långkalsonger eller ej. Inget lätt beslut!

Stefan Paulin hade generöst tagit på sig värdskapet efter att flera vidtalade värdar råkat ut för än det ena, än det andra hindret. Föreningen behöver flera värdar så att vi inte sliter ut dem som kan ställa upp!

Starten vid Örstastugan. Foto från vänster högst upp Karin Hendahl, Per Gullberg, Fransisco de Lacerda och Karin Hendahl.

Redan vid Örstastugan började det arta sig (som man säger i skådarbranschen). Uppskattningsvis 200 vitkindade gäss höll till på Åstafältet när de inte var på vingarna på grund av havsörn (och det var rätt så ofta). I flocken fanns också fem bläsgäss, men de var förvånansvärt svåra att se när flocken var i luften; lättare nere på fältet. En fjällvråk jagade och ryttlade fint nere vid sjöängen. Över vassarna sågs en honfärgad blå kärrhök, och rätt ovanför oss en hök som till slut fick bli sparvhök.

Dagen till ära var matningen vid Midsommarberget öppnad, men utskänkningen hade ändå inte riktigt kommit igång. Någon enstaka gulsparv och nötväcka hittades plus – lite förvånande och kanske tragiskt – en onaturligt orädd ringduva gående på marken intill. Den lyfte så småningom, men något var nog fel.

Uppe på berget stod den här gången inget norrskensskådartält i vägen, så det fanns gott om plats för oss alla. Menyn var den väntade med tanke på det varma vädret och friheten från is – gräsänder, bläsänder, snatteränder, krickor och knipor i måttliga antal samt en enstaka skedand och ett par knölsvanar. Några mindre korsnäbbar passerade över oss. En spillkråka hördes långt borta.

Från Byksberget upptäcktes den obligatoriska varfågeln i en av buskarna bortom Lundbydiket. På Åstafältet kunde vi nu också tuba in en tofsvipeflock på ett 40-tal individer. Den stackars (kanske) fjällvråken attackerades återkommande av en ilsken kråka. Något otalt verkade det finnas dem emellan.

I Lundbydiket strömmade vattnet för fullt, men ingen strömstare för den skull – kanske inte heller väntat. Rolig obs däremot av ett 20-tal födosökande starar. En ormvråk satt på en elledning bortåt Åsta.

Kaffedags på Grävlingholmen, men knappast fågeldags. Skribenten kan bara påminna sig två fasaner som dundrade i väg ute i vasshavet. På vattnet intet.

Den inte helt ofarliga spångmarschen fortsatte (trasiga bräder och hala bräder). Klosterbacken nästa med en flock på kanske 30 björktrastar. Baksidan gav gärdsmyg och kungsfågel. Nere vid Lingsbergsån ropade en högljudd spillkråka. Och där, där fanns en hackande hackspett bland alla alar och björkar. Större, såklart, tänkte några av oss, men när vi till sist hittade den visade det sig vara en mindre och som en del av oss fick se riktigt bra, andra troligen inte alls. I toppen av alarna fanns en liten flock grönsiska. I Gyllingdungen satt ett par vackra domherrar (och en dam) och visslade vackert. Strax därefter tyckte någon sig se en morkulla, men det var i själva verket en dagjagande större brunfladdermus.

Som vanligt hände sedan inte mycket på ett tag, men väl framme vid Stora Ekhammaren blev det bättre aktivitet. Bland alar och nyponsnår kunde vi leta fram ett 20-tal gulsparvar, några steglitser, tre bofinkar, en bergfink och en rödhake. Oväntat givande!

På väg mot kafferast nr två i Skesta hage kunde vi kryssa ytterligare en blå kärrhök, en elegant hanne. Matningen i hagen (också nyöppnad) gav både pilfink, entita och svartmes.

Artbudgivningen vid rasten gav till resultat att vi nu hade 49 arter, vilket faktiskt är novemberrekord (48 var det gamla). Ändå hade vi inte noterat t.ex. sångsvan, nötskrika och enkelbeckasin. Med andra ord fanns potential för ett ännu bättre rekord.

Strax efter Skesta hage låg en kolsvart huggorm i en liten sänka. Den såg inte så särskilt levande ut, men var det. Den långa marschen tillbaka till Örsta gav sedan ytterligare en fågelart, nötskrika, men därefter var det stopp. Femtio fågelarter är alltså det nya novemberrekordet. Till detta skall lägga ytterligare obs av den stora brunfladdermusen.

Tack Stefan för att du hoppade in och tog värdskapet! Det blev ett strålande utbyte.

Text Per Gullberg