”Vinterfåglar inpå knuten” är en av BirdLife Sverige arrangerad aktivitet för att räkna antalet fåglar, som gästar våra fågelbord runtom i Sverige. Angarngruppen har ju två fågelmatningar i naturreservatet Angarnssjöängen sedan många år. Det i Skesta hage på norra sidan är vårt äldsta, som efter några år kompletterades med ett i Midsommarbergshagen nära ingången till området från Örsta-hållet räknat.

Eftersom vi definitivt saknar knutar i anslutning till våra fågelkrogar satsar vi i stället på den något avvikande varianten ”Vinterfåglar inne i hagen”. Skesta hage är som tidigare vårt val och i år blev det sjätte gången, som vi deltog i detta arrangemang. Här bjuder föreningen hugade matgäster på solrosfrön, jordnötter och talgbollar. Dagen till ära hade för övrigt föreningen och fåglarna fått en säck med 15 kilo solrosfrön som gåva från en generös medlem. Tack igen, Anna!

Klockan hade slagit nio och fem personer hade samlats på hagens parkeringsplats för den korta promenaden mot matarna. Snötäcket var fortfarande tämligen djupt trots den senaste tidens töväder; nu var vinterkylan dock tillbaka och ett lättare och ojämnt snöfall snyggade till naturen.

Väl framme fyllde Stefan Paulin med god assistans på med ytterligare några talgbollar med flertalet mesar otåligt hoppande runt i buskagen runt omkring de hägrande ymnighetshornen. Kroppsspråket talade sitt tydliga språk: ”Är ni inte klara snart? Raska på!”.

Servitörerna blev så småningom färdiga och buffén var äntligen framdukad!

Reglerna förkunnar, att endast de individer som behagar komma ner till själva matarna må räknas. Antalet individer, som anges i slutrapporten till BirdLife, skall dessutom ha setts samtidigt i restaurangen.

Blåmesarna var som vanligt på alerten och for som tättingar fram och tillbaka. Därav namnet! Någon enstaka domherre lyste upp det gråvita landskapet och naturligtvis var koltrastarna tidigt på plats. Gulsparvar dök upp, medan grönfink och pilfink lyste med sin frånvaro. Förra året ”vann” grönfinken med tio individer; även fågellivet är en berg- och dalbana.

Sonia Wallentinus med Tassa (dvärgschnauzer) anslöt och skådandet och räknandet löpte på. Vid halvelvasnåret började de flesta av oss tycka att ”det blir nog inte bättre än så här” och började förbereda oss för återtåget.

Tassa och Sonia. Foto Gunnar Hesse.

Stefans slutsummering visade (något oväntat kanske) att domherren belade förstaplatsen med god marginal. Hela tolv individer, de flesta hanar, räknades in. Silvret delades mellan blåmesen och gulsparven med sex individer var. Koltrastar hade vi fem, medan förra årets sverigeetta, talgoxen, endast representerades av två exemplar.

Efter att Sonia (med fågelhund?) observerade två fasaner och en skata efter att vi andra givit upp blev slutresultatet tolv arter. Detaljer finns som vanligt på Artportalen.

Som jag skrev efter förra årets vinterfågelräkning: ”tillfälligheter styr, glöm trendslutsatser!”

Gunnar Hesse