Vinterkyla men jämförelsevis måttlig snöpulsning denna gång

För första gången på åtskilliga år har vi en riktig vinter även i Uppland. December var dock löjligt mild och mestadels grå men vid nyår slog det om. En så kallad grönlandsblockering med nordatlantiskt högtryck gav kyla och mycket snö. Bortsett från några dagar med töväder i mitten av januari, vilket tärde mycket på snötäcket, fick vi flera veckor av ihållande minusgrader och ofta rejäl kyla, framför allt under klara nätter. Så ock natten före samlingen vid Örstastugan. Undertecknad noterade -17,4° vid tvåtiden men en molnskärm drog in och lindrade kylan så att när exkursionen började gällde -5°, vilket i stort sett höll i sig hela dagen. I början ganska vindstilla men fram på dagen fick vi dras med en lite narig ostvind.

Värd för dagens runda var Lasse Berglund som konstaterade att inga nya deltagare dykt upp. De som kommit var icke desto mindre välkomna. Vi blev inalles 20 personer. Lasses plan för dagens runda var att via Tältholmen ta oss till Midsommarbergets hage och där kolla matningen. Sedan spana ut över sjöängen från berget och därifrån gå till Ådalen och Senebyvägen för att sedan komma ”bakvägen” till Skesta hage.

Några arter som koltrast, domherre och talgoxe kunde ses och höras direkt vid samlingen men annars var det; som väntat ganska tyst. Andra tider på året är samling 7.30 lite väl sent för optimal skådning men så här i februari är vi på plats när det dagas. På vägen till Tältholmen hördes nötväcka som ju är talför året runt. Någon hittade skickligt också fem rastande domherrar på mycket långt håll bortom hästhagarna. Där borta såg Christer Jansson också en rödräv. På själva Tältholmen var det ovanligt stilla men på väg mot Midsommarhagen hördes åter nötväcka, den här gången med sitt typiska vårläte. Framme i hagen kunde vi flera gånger njuta av tofsmesens bubblande sång. Här drog också ett meståg fram med minst åtta blåmesar – den arten verkar ha haft ett bra år! Till Artportalen rapporterades hela 30 ex!

Från berget sågs hela sjöängen istäckt så inga som helst andfåglar kom med på dagens artlista. Däremot korsade en sparvhök över till Kustasidan. Korp hördes flera gånger och senare sågs två flyga över Målsta. En smärre flock med grönfinkar passerade framför oss och tofsmes hördes åter bubbla. Kråka noterades av och till under dagen liksom trummande större hackspett. Så här års för man hålla till godo med vad som bjuds!

Dags att spana av matningen vid Midsommarberget. Här fanns mest de allestädes närvarande mesarna liksom några grönfinkar. En svartmes gjorde sina korta besök vid mataren. Några av oss såg en svårhittad trädkrypare och två fick syn på en ännu mer svårhittad bofink. Så här års är bofinkarna av någon anledning extra skulkiga.

Marschen gick nu mot Hackstakullen där ett första fika hägrade. Inte mycket tillkom på vägen dit bortsett från en ormvråk som drog över sjöängen och satte sig i en björk nedanför Kusta. En smal stig av hårdtrampad snö underlättade vandringen men innebar också att det var gåsmarsch som gällde.

Vid fikat fick vi tränga ihop sig i lä av Hackstakullens enar. Det enda som ”störde” rasten var dagens havsörn som söder ifrån korsade sjöängen. Styrkta av fikat knallade sällskapet vidare mot Ådalen. Några av oss gick utefter utloppsån (som åtminstone närmast dämmet hade öppet vatten) för att om möjligt skrämma upp en gärdsmyg eller gräsand. Den idén kom på skam men dagens däggdjursfinnare Christer J fick fart på en mink som dök ner i ett hål i isen. Hålet var litet och runt som ett sådant man använder vid pimpelfiske.

Framme vid gångbron fick vi dagens clou, nämligen en mycket fint utfärgad fjällvråk. Dräkten var väldigt fräsch och Erik bedömde den som 2K. Den ryttlade och cirklade runt ett bra tag och uppvisade stora lysande vita teckningar på vingarnas undersida, extra belysta underifrån av snötäcket. En makalös njut-obs för oss alla!

När vråken glidit iväg västerut var det dags att söka sig bort till Senebyvägen. Vid villan finns en liten fågelmatning som lockat ett par pilfinkar, några steglitser och en gulsparvhona. Högt i träden vid ån nära vägbron fanns en hel flock på ett 30-tal steglitser. Vandringen på vägen var bekväm men tämligen händelselös tills vi kom nära Skesta gård. Här ropade någon ut gröngöling. Den for runt bland träden och var inte helt lätt att hitta. Det rastlösa beteendet förklarades snart när ytterligare minst en gröngöling visade sig.

Vid Skesta hage togs lunchfika med spaning på matningen. Här fanns ett 10-tal domherrar, minst 12 koltrastar, en entita och två svartmesar. En björktrast verkar hålla till här och hade den goda smaken att flyga rakt över oss. Två nötskrikor fanns också i hagen men var lite för blyga för att landa vid matningen när vi satt och mumsade 15 meter bort. Åsa Bäärnhielm spanade åt ett annat håll och hittade skickligt en varfågel i toppen av en björk borta vid Stora Ekhammaren. Den var svår att se i handkikare men väl synlig i tuberna.

Lasse höll artgenomgång som stannade på 27 arter vilket är rätt bra med tanke på väder och total avsaknad av sjöfåglar. Rekordet för februari är 32 från 2020 var förstås svårt att slå även om några arter brukar tillkomma på väg tillbaka till Örsta, men snittet på drygt 23 arter hade vi passerat med god marginal. Påtagligt är att antalet legat nästan konstant på 25 eller 26 arter de senaste 10 åren.

Återtåget gick den vanliga vägen runt utloppsdammen. Ovanligt nog utan ytterligare nya arter förrän Erik Koppe hittade tre tamduvor på ett stalltak i Örsta. De flög vänligt nog förbi parkeringen så att många deltagare kunde pricka av denna omistliga observation! Alltså stannade antalet arter på 28.

Tack till Lasse för handfast ledarskap och till alla deltagare. Tack även till Angarn för en vintrig men trevlig dag som dock stördes av en helikopter som flög rundor över sjöängen och övade landningar på Åsta-åkern. Vi har kontaktat Länsstyrelsen i ärendet.

Skrivare / Tryggve Engdahl