Nu är det tid att lyssna efter ugglor i Garnsbygden.
Här ska jag ta upp lite om de arter som normalt påträffas i Angarngruppens område.
På grund av copyrightskäl kan jag bara presentera uggleläten som jag själv spelat in. (Tyvärr har ljudillustrationerna fallit bort pga förflyttning mellan okompatibla system.)
De arter som främst är aktuella är sparvuggla, kattuggla och hornuggla. Mindre sannolikt pärluggla, berguv och jorduggla (den senare på genomsträck).
Sparvugglan är en tättingliten, ettrig, uggla som spelar under gryning och skymning. Lätet är en taktfast vissling med ungefär en vissling per två sekunder. Mellan visslingarna kan det ibland förekomma två mycket korta visslingar. Jag tycker mig ha märkt att sparvugglan ofta håller till i skogsbryn, gärna där gammal granskog går över till öppen mark (t.ex. ett hygge). Dessutom ska det helst finnas bohål i närheten (oftast i en stor asp). Sparvugglan visslar från sena februari till i mitten av april. Den som kan vissla har lätt att ”vissla igång” ugglan. Men var försiktig, den anfaller gärna inkräktaren, så det gäller att hålla i hatten!
Sparvuggla inspelad i nedre Dalälvsområdet omkring 1980
Kattugglan är den vanligaste ugglan i vårt område. Kring Angarnssjöängen finns ett bra år kanske 4-5 par. Kattugglan upplevs som ganska stor och om den korsar den väg där den bil man sitter i färdas, så ser ugglan mycket ljus ut. Men det finns olika färgvarianter av kattuggla, så färgen är inte så avgörande. Huvudet är stort men ”ansiktet” upplevs inte fullt så platt som hos horn- och jorduggla. Huvudet saknar ”horn”. Kattugglans miljö är större gårdar i jordbrukslandskapet, gärna med gamla ekar, vindar eller ladugårdar att häcka i. På vår tomt har kattuggla häckat två år i en knipholk.
Kattugglehannen ropar under en stor del av året. Den börjar lite trevande under februari, då den hoar några gånger vid mörkningen, innan den flyger ut på gnagarjakt. Senare kan den sitta och hoa under delar av natten, med avbrott för födosök. Då ungarna kommer någon gång i april blir det naturligtvis mindre tid över att sitta och hoa. Ugglorna hoar också under hösten, speciellt behöver de unga hannarna lära sig hur man gör. Det kan ofta låta märkligt och skrattretande. Hoandet är tvådelat. Först kommer ett ”hoo” följt av ett antal sekunders tystnad och sedan av ”ho-ho-ho-hoo”. Den senare delen av lätet kan utebli ibland.
Kattugglehanne inspelad på Svista 2005. Ljudet är starkt beskuret för att ta bort ljudstörningar. Det låter därför som om kattugglan spelar i en konservburk.
Kattugglehonan har ett läte vilket brukar beskrivas som ”klävitt”. Det är väl att betrakta som kontaktläte och kan höras under större delen av året. Under hanens uppvaktning kan man höra honans klävittande och – om man är riktigt nära – hanens snabbt vibrerande s.k. xylofonläte, som påminner om en snabb pärlugglas läte. Men lätet är mycket svagt och lär inte höras mer än 100 meter.
Kattugglehonans ”klävitt”, Svista 2005
Kattugglehona och en hane som låter höra sitt ”xylofonläte”, Svista 2005. Inspelningen är kraftigt förstärkt för att hanens svaga läte ska höras.
Kattuggleungarna är förhållandevis ljudliga av sig, även om deras läte inte hörs lika långt som hornugglans ungar (nedan). Det kan beskrivas som ”pi-sítt”, med tonvikt på sista stavelsen. Då ugglorna lämnar boet är de ganska olikstora och deras röster är därefter. Därför går det ganska lätt att räkna antalet ungar i kullen (2-4 har jag haft i kullarna runt Garnsviken).
Kattuggleungarnas tiggläte, Svista 2005. På inspelningn kan tre olika ungar särskiljas.
Den tredje uggla som är någorlunda vanlig är hornugglan. Som namnet antyder har fågeln fjäderhorn – liksom berguven. Färgen är ljust neutralbrun och ett säkert kännetecken är orangefärgad iris. Om en hornugglehäckning finns i närheten kan man ofta se den ena eller bägge ugglorna jaga över fält och gräsmarker i skymningen. Hornugglan hoar ganska sällan. Under de fem år jag bott på Svista har jag bara hört hornuggla en gång, men då höll den i och för sig på en hel kväll. Lätet är ett ganska tillbakadgaret ”hoo — hoo — hoo — hoo –” osv. upprepat med ungefär två sekunders mellanrum. Är hanen tystlåten, så är ungarna desto mer ljudliga. Lätet beskrivs ofta som när två trädgrenar gnids mot varandra. Lätet hörs långa sträckor, så det brukar inte vara svårt att lokalisera en kull. Med parabolmikrofon har jag hört ungar på ett avstånd av 1000 meter, med ”obeväpnade” öron kan man nog klara av fåglarna på 400 meters håll. Antalet ungar i kullen har varierat mellan två och tre hos det par som finns i området Svista – Sjöberg – Lidberga – Körlinge, 3-5 km öster om Angarn.
Hornuggleungar. På inspelningen hörs tre ungar tigga.
Pärlugglan verkar ha försvunnit från våra trakter. Den senaste hörde jag våren 1982 i skogarna öster om Husa gård (Vadadalen). Då E18 byggts genom skogarna norr om Brottby fann de sista för gott att dra sin väg. Ändå hade det under en vår funnits sammanlagt fem olika pärlugglor i detta område. Lätet kan bokstaveras ”po-po-po-po-po” med snabbare eller långsammare rytm och upprepat med längre eller kortare mellanrum. Mars – april är de månader pärlugglan ropar. Den uppträder gärna i myrkanter med högvuxen granskog intill. Det är möjligt att det fortfarande skulle kunna finnas någon pärluggla i Tärnanområdet.
Jordugglan passerar på sträcket och spelar knappast i vårt område. Den ser i fält ut som en hornuggla, men iris är klart gul. Den ger ett mörkare intryck genom större kontraster i fjäderdräkten och speciellt vingspetsarna upplevs som betydligt mörkare än hos hornugglan. Bägge arterna jagar på samma sätt: lågt över åker- och ängsmark i gryning och skymning. De sitter bägge gärna på en gärdsgårdsstolpe på spaning efter smågnagare. Ett ganska säkert ställe att få se bägge arterna är Uppsala Kungsäng. (Kör in från gamla riksvägen vid Lilla Ultuna och fram emot Fyrisån. Det går att stå med bilen längs vägen, eller på parkeringen närmast ån.)
Berguven är en mer sporadisk gäst i våra trakter. Den häckar ofta i bergsbranter eller – numera – i bergtäkter eller höga byggnader som kan påminna om berg. Lätet är ett dovt ”Hó-å” med betoning på första stavelsen. Jag minns en gång då jag satt på en klippa på västra Åland och lyssnade på, som jag trodde, spelande ejdrar i olika riktningar, tills jag kom på att det faktiskt var berguvar som satt på sina respektive öar och konserterade. Berguven startar häckningssäsongen redan i februari, men de kan hoa långt senare. Den här natten på Åland bör ha varit vid Midsommartid och jag har också hört berguv vid Slätbaken i Östergötland under samma tid.
Glöm inte att rapportera på Svalan om och när du hör ugglor. Även ungar är viktiga att rapportera, eftersom rapporterna då går in i inventeringen för fågelatlasen. Ugglor som spelat en tid på samma ställe ska rapporteras som ”Permanent revir”, hörda ungar ”Pulli/nyss flygga”.
2008-03-15 Hans-Georg Wallentinus