– I ugglornas tecken.

På kvällen fredagen den 30 maj samlades 11 deltagare för en lugn kvällsskådning vid sjöängen, några direkt från jobbet, andra direkt från fest. Vädret var klart och varmt och ett bitvis besvärande motljus gjorde skådningen svårare där vi stod på Midsommarberget, första anhalt för kvällen.

Alla flyttande vadare hade nu hunnit dra föri och vi kunde bara notera rödbena, mindre strandpipare och tofsvipa. Av tofsvipa myllrade det däremot av ungar. Det hördes ett läte från sjöängen som ingen av oss kunde identifiera, ett mjukt ”vi-éh”. Möjligen kan det ha varit vipföräldrar som manade på sina ungar. Ute i Kustavassen lät rördrommen höra sig då och då, men den andra drommen var tyst (eller borta). Enstaka brunänder, snatteränder, årtor, krickor och (något fler) gräsänder flög, låg på vattnet eller stod på flytvassarna.

Efter ungefär en timme gick vi ned för berget för att ta kvällsfika på Byksberget. Då jag kom ned till stigen nedanför berget lade jag märke till en kattuggleunge som satt, till synes, övergiven i diket intill. Av fjäderdräkten att döma var den precis utkommen ur boet. Undrar var det har legat och hur fågeln tagit sig hit ut, där den inte har något skydd mot rävar och andra rovdjur.

Vänstra bilden: Det är många som kryssar vid Angarnssjöängen! Högra bilden: ”Den där stenen har inte legat i diket förut”, var min första reaktion då vi kom ned från Midsommarberget och omedelbart på detta ”den ser ut nästan som en uggleunge”. Och ”stenar brukar inte vara så raggiga i kanten”. Ganska snart kunde dock ”stenen” bestämmas till en just uthoppad (?) kattuggleunge. Foton: H-G Wallentinus.

På Byksberget höll vi koll både framåt och bakåt, eftersom det var en sådan kväll då hornuggla skulle kunna ses jaga över åkrar och ängar. Mycket riktigt, efter ett tag hittade Anders en hornuggla på en stängselstolpe mot Åsta till. Den lyfte snart och jagade runt över Åsta- och Örstaåkrarna innan den drog över till sommarstugeområdet och jagade där en kort stund. Ugglan fick snart en gnagare i klorna, drog upp på hög höjd och flög mot SSO, ned längs Lundbydiket.

Det var svårt att höra något över skrattmåsarnas skränande, men en småfläckig sumphöna urskildes så småningom. Efter ett tag spelade den ganska nära oss i riktning mot Lundbydikets mynning. En vattenrall lät oss höra sitt ”grisläte” ett kort tag. Sävsångare sjöng ute i vassen och enkelbeckasiner drog fram och tillbaka. En orrelik fågel flög förbi och upp på allt högre höjd, en sothöna. Ett beteende som detta har arten normalt bara då de just kommit tillbaka för häckning och är ett sätt att leta reda på ett ledigt revir. Men då ropar de klagande samtidigt – denna var helt tyst. Vi såg också minst en stor fladdermus jagande längs stranden .

Nu började det bli skymning och vi beslöt att som avslutning på kvällen försöka lyssna in hornuggleungar söder om Vadakullarna och någon gräshoppsångare vid Brottby/Össeby-Garn. Två kvällar tidigare hade jag hört två uggleungar vid Vada, men ikväll hördes bara en. Med hjälp av parabolmikrofon kunde alla få höra det späda tigglätet. Gräshoppsångaren vid ”Bilisten” i Brottby hördes tydligt i riktning ”flodsångarbusken”, i varje fall efter det att vi gått ut en bit i terrängen.

Nöjda med kvällens resultat skildes vi vid halv-tolvtiden.

2008-05-31 Ledde och skrev gjorde Hans-Georg Wallentinus