Jag har länge tänkt att det vore trevligt att ha en exkursion med Angarngruppen på min, näst efter Angarn förstås, hemmalokal Riddersholm på Rådmansö. Att Riddersholm känns hemma beror förstås på att jag har landställe på Gräddö en knapp mil därifrån. När jag nämnde dessa funderingar för Roffe Andersson och han utan att tveka hakade på tog planeringen form med kort framförhållning. Info om exkursionen fanns först 2-3 veckor i förväg och tidpunkt blev mitt i en långhelg.
Riddersholm ligger längst ut på sydsidan av Rådmansö nära Kapellskär. Det är lätt att ta sig dit både med bil och direktbussar till Kapellskär. Det finns en liten parkering precis utanför hamnområdet vid badstranden som vetter söderut. Här är en bra plats att utgå ifrån även om det också finns par andra. En nackdel med Ridderholm är annars just närheten till Kapellskär där färjor och långtradare periodvis bullrar en hel del. Men – bullerstöda fågellokaler är ju vanliga i stockholmstrakten och längre bort i området bullrar det mindre.
Mitt i naturreservatet ligger knappt synliga grunder efter den medeltida byn Sidö, känd redan på 1200-talet då den omnämndes i kung Valdemars segel-led. Byn brändes, liksom den mesta bebyggelsen i Stockholms skärgård, av ryssarna 1719. Året efter fick karoliner-ryttaren Peter Soldan, då nyligen adlad Ridderstad, området i förläning och han byggde det lilla slottet de följande åren. Egendomen gick sedan i arv i släkten fram till 1972 när Landstinget köpte den. 1998 bildades naturreservatet och överfördes till Skärgårdsstiftelsen som sen dess förvaltat det. I mitt tycke på ett förträffligt sätt.
Riddersholms styrka är dess varierade natur. Det finns klassisk skärgårdsnatur med steniga stränder och hällmarker utefter den långa kustlinjen mot Söderarmsleden. Det finns en grund skärgårdsvik (med stor koloni skäggdopping), en avsnörd fd havsvik som blivit en vassrik liten fågelsjö, gott om betad hagmark, öppna fält med vallodling, skog av olika åldrar och stora hässlen där jag flera gånger observerat nötkråka. Dessutom extremrikkärret Gunnarsmaren som lär vara mycket intressant för den botaniskt kunnige. Riddersholm är kanske rent av mer känt för sina botaniska kvalitéer än sina ornitologiska.
Klicka på bild
Bäst är nog Ridderholm just första halvan av maj (vilket förstås gäller många lokaler – konkurrensen med andra aktiviteter blir förstås kännbar) då fågellivet är på topp, orkidéer liksom andra spännande växter kan hittas och gullvivorna blommar i stora gula mattor.
Nåväl, kvart i sju samlades sju skådare vid den lilla parkeringen vid Kapellskär. Vädret var mycket fint. Fortfarande lite kallt men sol och svag vind. Första anhalt för spaning blev badstranden precis vid parkeringen. Här öppnar sig en vid utsikt bort över kobbar och skär åt SO mot Gräsköfjärden. Bortanför finns bara ytterskärgård som försvinner bakom horisontlinjen. Närmare öppet hav kommer man inte på Roslagens södra fastland (det är därför man placerat ett Estoniamonument här i Kapellskär – den del av fastlandssverige som är närmast katastrofplatsen). Här kunde vi närstudera både silvertärna och strandskata. Fiskmåsar förstås och en förbiflygande silltrut. Ute på fjärden sågs en hel del ejder; mest gudingar. Man hoppades ju att många ådor nu låg på ägg. Här brukar man kunna se även alfågel men sällan senare än början av maj så vårt spanande lönade sig inte i det avseendet.
Från badstranden går man in i reservatet och följer strandlinjen åt SV. Här kunde vi höra bofinkar, taltrastar, svarthättor, lövsångare och gärdsmygar. Efter några hundra meters vandring finns ett litet lågt sandigt skär med en liten tärnkoloni. Två ruvande silvertärnor och minst en dito fiskmås men inga fisktärnor idag. En strandskata och en drillsnäppa spatserade omkring – man kan gissa att deras partners ruvade någonstans i gräset. Ejder, knipa och storskrake födsökte i närheten.
Stigen fortsätter sedan delvis i skogen innanför stranden då Skärgårdsstiftelsen här hyr ut några små stugor med strandtomt. Här hittade Lasse ett par ganska diskreta stjärtmesar som drog runt i undervegetationen. De är alltid lika roliga att se! Snart kommer man fram till en nyröjd lund där man fällt stora granar och sparat stora höga askar. En fin biotop för sjungande rödstjärt och vi fick även en fin obs på hanen uppe i en av askarna.
Härifrån leder stigen åter ut till stranden och ut på en smal sandig udde som kallas Skärholmsgrynnan. Den skjuter ut mot Söderarmsleden och man ser Furusund åt ena hållet och Söderarm med havet åt det andra. Utåt farleden simmade ett 30-tal ejdrar och uppemot 50 storskarvar flög förbi ut mot havet. Runt udden flög några skrattmåsar och flera rödbenor rastade. Sädesärlor och gulsparv sågs också på udden liksom ytterligare ett par drillsnäppor. Allt detta toppat av en havsörn som drog förbi västerut. Onekligen ett fint ställe att ta första fikapausen!
Styrkta av fikat återupptogs vandringen, nu inåt hjärtat av reservatet. Här finns en, ur naturhänseende malplacerad, båthamn som mest är till för folk på Marö och Gräskö på andra sidan farleden. Från båtklubben svänger viken av västerut och grundar upp. Den kallas Södersundet och hyser en av skärgårdens största skäggdoppingkolonier. Vi räknade till 54 ex varav många spelade på sitt fascinerande sätt vända mot varandra med sträckta halsar. Två eller tre par var också igång med bobygge. Helt öppet utanför vassen i ett stor bo som en egen liten ö ruvade en knölsvan. I viken rastade också 6 par viggar och ett krickpar. Det rastande brunandspar Lasse och jag sett när vi rekade några timmar tidigare hade tyvärr dragit. På sydsidan av viken finns en minimal holme där rödbena spelade och en kanadagås ruvade. 3-4 silvertärnor och en gråhäger fiskade i viken. Tre tranor och 20 grågäss flög över norrut och i vassen sjöng rörsångare och sävsparv.
Norr om viken finns en hage med stora askar och rejäla hasselbestånd. Det är här jag några gånger har sett nötkråka men trots ”fusk” med uppspelat läte ville ingen visa sig. Jag hörde däremot en rosenfink kortvarigt; tyvärr tystnade den så snabbt att ingen annan hann höra den. Strosande genom hagen kommer man fram till Norrsundet som förr var innersta delen av viken. Här finns en liten bergsklack med fin utsikt över vad som nu istället är en liten vassrik fågelsjö och på vars norra sida en ståtlig allé leder upp mot det lilla slottet som i fonden kompletterar utsikten. De bryggor som allén mynnade på är förstås borta sen säkert hundra år… Här hördes ytterligare rörsångare men märkligt nog finns här sällan några sävsångare trots stora vassbälten. Ännu ett häckande par knölsvan sågs och ett 15-tal hussvalor jagade över sjön. Dessutom drog en ensam tornseglare omkring, årets första för några av oss.
Från Norrsundet går man vidare västerut och korsar den lilla sankmark och bäck som återstår av havsviken. Här hördes en envetet hackande sång och vi såg även göktytan flyga bort mellan buskarna. En spång leder över bäcken och sen går stigen utefter skogskanten med betad äng till vänster. Nu började solen värma rätt bra vilket fick trädpiplärka, trädgårdssångare, törnsångare och ärtsångare att brista ut i sång!
Snart kommer man fram till fälten vid Riddersholms gård där man också kan se stenrösen som vid närmare betraktande är husgrunder efter den gamla byn Sidö. Här trivs stenskvätta och mycket riktig såg vi ett helt litet gäng på ca 10 ex plus några spridda. En hämpling-hane satt också i en enbuske. Några sånglärkor och tofsvipor fanns i luften och fyra ormvråkar skruvade.
Spaning med tuberna över det stora fältet gav dagens makabra observation. Korna var samlade i ett hörn av hagen och i ett annat låg en ensam kalv. Den låg mycket stilla och Lasse framkastade att den var död. Nej, den vilar bara trodde vi andra – men varför ligger den så stilla och så långt från flocken? Jag går och kollar, sa Lasse. Vi andra gick mot slottet medan Lasse älgade iväg över fältet. Snart kom Lasse sneddande och berättade att det faktiskt var en död kalv. Lite villrådiga blev vi men strax kom djurhållaren i en pickup på väg att hämta kalven – tydligen hade han på oklart sätt fått reda på saken.
Lite skakade fortsatte vi runt slottet som vars nya ägare glädjande nog satsat på en rejäl renovering – huset har i många år fått förfalla. På andra sidan vägen ligger vandrarhemmet och strax bredvid den gamla kvarnen som står mitt i ett formligt hav av gullvivor. Härifrån följer man grusvägen förbi ett litet fint torp där en ny hage öppnar sig. Vi tyckte nu alla det var dags för ett andra fika eller snarare lunch som intogs en bit in i hagen. Där gjorde vi en artgenomgång som stannade på 62 fågelarter. Det är ett bra resultat i klass med mina bästa tidigare. Nötkråka hade varit roligt men väldigt turligt om vi hittat. Däremot hade rosenfinken kunnat sjunga lite mera och jag hade nästan räknat med härmsångare (båda arterna är vanliga).
Man går dock inte på Ridderholm utan att också notera många spännande växter – speciellt inte ifall Karin är med! Alltså höll vi även en liten flora-genomgång. Nämnas kan vätteros, getrams, ängsbräsma, tandrot, majviva, S:t Pers nycklar, ormbär, rödblära, kabbeleka, måbär, svartkämpe och rikligt med mandelblom. Och gullvivor förstås i stor mängd.
Efter rasten knallade vi vidare på grusvägen genom hagen och förbi Kapellskärs Camping som ligger i reservatet. Härifrån går resten av vägen genom skog och nu hade eftermiddags-stiltjen infunnit sig. Inga nya arter tillkom på denna sista kilometer och vi var tillbaka till bilarna strax före två.
En i mitt tycke lyckad runda vid Riddersholm var därmed slut och jag vill tacka alla deltagare och särskilt Roffe Andersson som starkt bidrog till att exkursionen blev av. Vi siktar redan på nästa år då vi ska vara ute i god tid och undvika långhelg.
Ledare och skrivare Tryggve Engdahl Foto Roffe Andersson