Fältbestämning av titor

Fältbestämning av entita och talltita

Artbestäming av entita och talltita hör väl till det mer knepiga, trots att arterna inte är allt för ovanliga. Jag har under ett par vintrar försökt specialstudera karaktärer hos de här två arterna, för att få en bättre bild av artskillnaderna än vad som kanske framgår av bestämningslitteraturen. Jag har väl kommit så långt som att om jag är osäker på vilken art det rör sig om, så är det en entita. Jag ska nedan försöka bena upp olika karaktärer, både egna och andras.

”Jizzet”. Entitan är en ganska liten och smäcker mes med kvicksilver i kroppen. Talltitan är också en kvick art, men kanske lite grann mindre kvick. Det är, så att säga, lättare att hinna ställa in kikaren på en talltita än på en entita. Talltitan är över huvud taget en mer robust fågel än entitan, och ser större ut. Svante Söderholm har som bra karaktär, att om man ser en tita och snart en till, så är det entita. Kommer titan ensam, är det talltita. Ofta stämmer det faktiskt även vid mitt fågelbord, men långt ifrån alltid.

Kroppsfärgen. Enligt fågelböckerna har entitan en brun grundfärg (figur C), medan talltitan har grå grundfärg, figur D och F (med det finns Europeiska populationer med brun grundfärg). Det här är ingen bra karaktär, men om man ser en ”flyende” entita så ger den ett brunaktigt intryck på ryggen (kroppssidan stöter också i brunaktigt), medan talltitans rygg faktiskt ÄR grå i bra ljus. Men kroppssidan är ljust brun även hos talltita. När talltitan kommer farande är det ett grått och vitt, ibland nästan gulaktigt streck som kommer farande (det gula kommer sig antagligen av det ljust bruna på kroppssidan). Men att rätt upp-och-ner hävda att den ena är brun och den andra är grå är knepigt om man bara får en snabb glimt av fågeln.

Vingteckning. När jag lärde mig fåglar, var det vingteckningen som fick vara den bästa artkaraktären, förutom lätet. Längs den ihoplagda vingen går ett diffust ljust band, som inte finns hos entita. Ser man talltitan bakifrån, bildar de diffusa banden ett V (figur F). En varning kan vara befogad. Hos entitan finns, i varje fall tidigt under hösten, antydan till en mycket diffust ljus vingteckning när fågeln sitter (figur C). Jag kan inte exakt säga vad den kommer sig av, men jag tror att det är spetsarna på hand- och armpennorna som är ljusa till en början (jfr Fågelguidens beskrivning av talltita). Men den här teckningen sitter mer mitt på ryggen och inte så sidoställt, som hos talltitan. Jag tycker också att talltitans ljusa teckning kan saknas på förhösten (jfr Fågelguidens beskrivning av talltita).

Huvudets form. Huvudets form är en mycket bra karaktär. I fågelböckerna sägs, att talltitan har ”tjurnacke” och det stämmer faktiskt (figur G). Talltitans huvud ser därför mycket större ut proportionellt än entitans. Detta förstärks av, att talltian ofta spanar efter frön med kroppen mer lodrätt än entita. Den öjer då ned näbben mot bröstet och nacken blir då oproportionerligt stor. Det här medför, att talltitan får plats med en del viktiga artkaraktärer, som jag ska beskriva nu.

Haklappen. Entitans haklapp ska vara liten och väl avgränsad och talltitans blir bredare nedåt. Glöm det! Det är en statistisk karaktär och stämmer ofta inte. De flesta entitor jag har besök av, har haklapp som blir bredare nedåt. Den blir aldrig så stor som hos talltitan, men bestäm den storleksskillnaden på en ensam fågel den som kan! Talltitans haklapp är dock påfallande diffus nedåt och betydligt större och bredare än entitans (figur E).

Hjässan. Entitan har, enligt fågelböckerna, glansigt svart hjässa, talltitan mattsvart hjässa. Jag har aldrig lyckats se denna skillnad så att jag kan säga, att det är på det sättet. Därför tycker jag inte att det kan vara någon av de säkrare karaktärerna.

I fågelböckerna avbildas tyvärr titorna från sidan och möjligen framifrån, men i en- och talltitornas fall, skulle det behövas en bild bakifrån också. För här finns en karaktär som i varje fall jag tycker håller ibland. Entitans svarta hjässa blir smalnar av bakåt, med blir bredare längst bak och övergår diffust i den brungrå ryggen (syns ev. i figur), medan talltitans är väl avsatt, jämnbred och slutar tydligt avrundat mot ryggen (figur F). Här kanske man kan få en antydan, dessutom, om att talltitans hjässa är matt sotig, speciellt i kontrast mot den ljusa kinden.

Kinden. Både en- och talltita avbildas med vit kind. I verkligheten kan entitans kind variera från grå till vitaktig (figur A-B). Grå teckning tycker jag överväger på de titor jag har tittat närmare på, åtminstone tidigt på hösten (ungfågelkaraktär??). Ibland kan det vara så, att kinden är grå framtill och vitnar bakåt eller tvärt om. Men OK, det finns faktiskt också ganska många entitor, som är i princip vita på kinden och det är dessa som jag tycker är svåra att artbestämma direkt, eftersom talltitan är den av arterna som har den verkligt vita kinden (figur D och G). För att inte säga kritigt vit. Och stor är den vit kindfläcken; den blir faktiskt betydligt bredare bakåt och kontrasterar kraftigt mot den svarta hjässan. Delvis är det här en effekt av ”tjurnacken”: det blir mer plats över för en bred kind (figur G). Det vita går ner på halsen och möts av vingen, resp. haklappen (figur D-F). Den vita kinden är betydligt större än talgoxens, men är inte så skarpt avgränsad. Det här medför jizzet att kinden nästan ser ut att vara självlysande, speciellt i dåligt obs-ljus, och att den vita färgen strålar ut över bröst, kroppssida och vingar (figur D). Naturligtvis är det inte så i verkligheten.

Läten En entita signalerar ofta att den är på väg till matningen. Ett”pi’tchi” högt uppe i diskanten (6,000-8,000 hertz) avslöjar entitan. Talltitan är ofta tyst i närheten av matningen, men man kan ibland höra ett enstavigt mesläte och ofta höra dess ”zizi-täh-täh-täh” från någon buske om den finns i närheten, Entitan låter höra sitt ”käxande” ”dedd-edd-edd-edd-edd-ett” på motsvarande sätt. Talltitans läte ligger åtminstone en oktav under entitans.

Sammanfattning av ”mina” karaktärer blir då som följer: talltitan är en robust fågel, med ”tjurnacke” och en kritvitt lysande, stor kindfläck som är bredast baktill. Hjässan är väl avsatt mot ryggen, ett ljust längsgående vingband, bildande ett V bakifrån, finns ofta. Entitan är en gracil fågel med kvicksilver i vingarna. ”Normalstort” huvud med grå till vitaktig, jämnbred, kindfläck. Hjässan diffust avsatt mot ryggen. Kan se brunaktig ut när den flyger ifrån betraktaren, medan talltitan ser grå ut. Entitan signalerar ofta att den är på väg till fågelbordet med ett tvåstavigt läte, medan talltitan – om den säger något alls – har ett enstavigt läte.

Men det finns fall då jag också ger upp, så misströsta inte! Men som jag skrev i ingressen: är man osäker, så är det i nio fall av tio (eller mer antagligen) en entita man ha framför sig, det ‑ som jag numera upplever det – i vissa lägen groteskt stora huvudet är faktiskt talltitan ganska ensam om bland mellansvenska mesar.

titor

Figurförklaring. A-C entita i oktober, D-G talltita i november (fotograferad genom en ojämn fönsterruta). Foto. Hans-Georg Wallentinus.

Entitans kind ser ibland grå och ibland vit ut beroende på hur ljuset faller (bild A och B). Talltitans kind är alltid vit. Jämför utbredningen på bild B och E. Bild E visar dessutom talltitans haklapp.

På bild C finns ett antytt ljust band på ryggen, att jämföra med de två ”linjerna” på bild F. När vingarna är ordentligt ihopslagna bildar de ett V.

Storleken på kindfläcken kan jämföras i figur A och D. Den svarta huvans avslutning bakåt framgår av figur F och (dåligt) på figur C. Ev. kan en antydan ses till att entitans huva vidgas bakåt och att den blir diffus längst bak.

Talltitans ”tjurnacke” syns bra i figur G, även om kroppen delvis döljs av en grönfink.

Den brungrå tonen hos entita (speciellt figur C) och den rent grå hos talltita (figur D och F) framgår. Men detta kan vara en synvilla, eftersom bilderna A-C togs på förmiddagen med lätt molnighet, bilderna D-G tidig morgon med klart väder och belysning av himmelsljus (men det stämmer ju med vad fågelböckerna säger!).

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Foton 10 december 2005. Entita till vänster, talltita till höger. Notera talltitans utpräglade ”tjurnacke” med svart hätta långt ned i nacken, vita markeringar på vingarna, grå grundton på ryggen och mycket stort vitt kindfält. Entitan har ”normalstort” huvud, brun grundton på ryggen, smalt rektangulärt kindfält som på detta exemplar är förhållendevis ljust. Detta exemplar har en ljus teckning på vingarna, som ibland kan föra tanken till talltita.

2005-12-10 Hans-Georg Wallentinus

3 svar på ”Fältbestämning av titor

  1. Från artikelförfattaren: Skulle vilja se en bild på någon av dem. Sitter det vita längst bak eller på sidorna? Det finns ju knappt någon tätting som har vitt längst bak. Var i landet bor du?

  2. Hej vi har fåglar vid fågelbordet som ser ut som en/talltitor mem där ca 1-2 cm av stjärtfjädrarna är ” vita ” ? Vad är det ??

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.