– kung Bore vägrar abdikera!

Tofsvipan, som kom till Angarnssjöängen redan i mitten av januari, borde inte få någon anställning på SMHI. Bakslagen, har i vanlig ordning avlöst varandra, vipan fick ångra sig och mars blev en kallare vintermånad än normalt på våra breddgrader. Bore, vinterkonungen, vägrar abdikera till förmån för mildare makter; dock, när detta skrives på långfredagen, förefaller det som vårens påskuppror är så sakteliga på gång.

Sjöängen är fortfarande isbelagd, men med ett par undantag: Lundby-diket och mittdiket. Snön ligger alltjämt tjock i norrlägen och andra beskuggade platser, medan barmarken har brett ut sig på öppnare marker.

Aprilrundan inleddes med kyla (fem minusgrader vid ankomst till Örsta), totalt solfattig blev det under hela dagen och så avslutades den med ett lättare snöfall. Fågelskådare är ju dock, som bekant, ett härdat släkte, så ett tjugotal personer slöt upp vid den röda stugan för att möta den ornitologiska våren. Per Gullberg, dagens ledare, hälsade oss alla välkomna och konstaterade ”att i dag är det jag, som bestämmer, när vi skall dricka kaffe”. Nåja, Per bestämde också, att denna dag skulle vi ta ett medsolsvarv runt sjöängen med ett inledande besök på Tältholmen. Många fågelarter har opportunistiskt trotsat både väderverklighet och -prognoser, så målarter hade vi faktiskt många. Den listan innehöll gäss, änder, tidiga vadare, sädesärla, skärpiplärka, trädlärka, brun kärrhök och så vidare.

Den obligatoriska örstagråsparven prickades av vid den lokala fågelmatningen, pilfink och talgoxe likaså. Därmed var vi redo! Framåt marsch! Ringduvor var i rörelse, en ensam storskarv passerade, grönfinkar sjöng, första bofinken anmälde sig, första steglitsen likaså, men den nästa helt snötäckta ”trastängen” nordost om Tältholmen var vid första avspaning totalt fågelfri. Men, skam den som ger sig, så slutligen på lite barmark vid det bortre skogsbrynet hittades först en björktrast och kort därefter den mer reslige dubbeltrasten! Bra start, men trädlärkan stod icke att finna!

Midsommarbergstoppen fick bli nästa mer permanenta anhalt och nu gällde det att ha tubkikarna välputsade. Mycket is på sjön, som sagt, så avstånden till öppna vatten var långa. Gott om sångsvan, sothöna, kricka, gräsand (förstås!), knipa, men även enstaka viggar och bläsänder kunde beskådas. Tranor på norrsidans åkrar, två ”gläfsande” bläsgäss passerade, den första bruna kärrhöken ⇓ vinglade över sjöängen på frukostsök, sävsparvar i vassen och bakom ryggen en diskret sjungande bofink.

Värt att nämna: nu hade vi fått tillökning, så dagens skara var nu 24 personer stor. Trevligt!

Ett kortare stopp på Byksberget för lite bekvämare avstånd till vattenfåglarna, därefter promenad mot Lundbydiket, förbi nya, fina kobryggan och så skådarpaus vid triangeln hundra meter längre fram. Nu började det hända saker, båda ute på fälten mot Årsta och samtidigt i andra riktningen ut mot sjöängen. Snösparvar, hämplingar förutom sånglärkor, tofsvipor, gäss och ett par tranor i söder samt snatterand, skärpiplärka och sädesärla mot norr. Överflygande enkelbeckasiner, skrattmåsar och fiskmåsar fyllde på årets angarnlista för många. Se upp igen! En riktigt ljus, O’Boy-färgad, och mycket grann örn cirklade snett över oss och medförde först vissa bestämningsbryderier: är det verkligen en havsörn? Jo, ”dessvärre”!

Så, kom så Pers första stora, avgörande beslut: kafferast beordrad på Grävlingholmen! Inga myterier, alla lydde härförarens kommando!

Några tidspressade avvek, vi övriga fortsatte oförtrutet mot Broholmen och Klosterbacken. Vi njöt av de reparerade och breddade spängerna. Fyra plankor är definitivt fler än tre!

Några hann observera en förbiflygande varfågel, men snabbt försvann den bakom Broholmen och de flesta av oss missade den.

Per bestämde ytterligare en sak: vi struntar i Klosterbackens lite sliriga norrsida denna dag, så nämnda område passerades i stället öster om. När vi korsade Lingsbergsån, som för en gångs skull gjorde skäl för namnet, kunde vi beskåda bäverns nya favoritställe. Bobygget var på grund av isen tillfälligt avstannat; den lär komma tillbaka, när våren vunnit över vintern. Vi avvaktar!

Vi fortsatte vidare mot ekhamrarna och Skesta hage. Som vanligt är det inte så mycket fågelliv på den långa sträckan, men det gäller att inte slappna av. Första hittade någon skarpsynt en tornfalk cirklande över våra huvuden strax innan Stora Ekhammaren och kort därefter gjorde Per en av dagens mest oväntade upptäckter, nämligen ett tiotal sidensvansar, som ivrigt födosökte i buskagen vid Lappdal.

Kafferast nummer två med preliminär artgenomgång i Skesta hage med vår fågelmatning inom synhåll. Enda arttillskottet här blev nog nötskrika. … men snart blev det en art till! När vi precis lämnat hagen bakom oss hittade nämligen Ulric Ilveus en varfågel i toppen av ett träd på Stora Ekhammaren. Nu hann nog alla med att beskåda den!

Som vanligt tämligen händelselöst under promenaden mot utloppet och sedan den vintriga norrsidan längs barrskogen förbi fågeltornet och Midsommarberget. Men stopp, sakta i Hackstakulle-backarna! Ute på isen nedanför sagda kulle låg ju ett väl avätet men fortfarande tämligen blodigt fågelkadaver, som ett par kråkor tacksamt avnjöt som lunchmåltid. Kenneth föreslog skämtsamt, att det nog var en rödhalsad gås, men vi kom överens om att raritetskommittén skulle ifrågasätta det, så det fick bli en trivial kanadagås i stället!

Parkeringen nåddes vid halvtvåtiden; en trio tamduvor passerade förbi i grevens tid för att fastställa det slutliga fågelartantalet till 55 stycken, strax under aprilgenomsnittet på 57 arter och vida understigande 2017 års rekordrunda på 77 arter. Kung Bore vann, men vi hade trots detta en mycket trevlig och givande utflykt denna dag!

Ett mycket stort tack till Per för en väl genomförd runda och rapportering på Artportalen, till Kenneth Olausson för fina foton samt alla Ni, som kom och bidrog!

Vi ses väl i maj igen?!

Gunnar Hesse text. Foto på deltagare och bäverviste. Kenneth Olausson foto på fåglar