Vintersäsongens andra innekväll genomfördes tisdag den 6 februari och denna gång var titeln på föreläsningen: Hur går det för Sveriges växter?

Mora Aronsson visar en bild på sig själv med en grupp biologer där de letar örten sanddraba (Draba nemorosa) på en golfbana i Uppland

En som vet massor om kvällens ämne är Mora Aronsson som arbetat på Artdatabanken i 35 år som botanist och ytterst ansvarig för kvaliteten i Artportalen. Han har också varit med och tagit fram fem utgåvor av rödlistan, som utkommer vart femte år sedan år 2000.

Mora berättade att det finns runt 1600 inhemska växtarter, oräknat komplexen av fibblor, björnbär, maskrosor. Antalet har varit relativt konstant de senaste 30 åren, och de flesta är livskraftiga (1165 arter) men antalet rödlistade arter är många (434 varav 264 hotade). Tyvärr är 24 arter numera nationellt utdöda. För Gotlandsmaskrosen (Taraxacum polium) är det ännu värre. Den har ingen sett sedan 1960-talet, den var endemisk för Gotland och anses nu vara globalt utdöd.

De flesta växter trivs med lång växtsäsong, hög luftfuktighet och varmare medeltemperatur, dvs klimatförändringarna gör Sverige mer gynnsamt för många arter. Många främmande arter trivs till och med bättre i Sverige än ”hemma”! Så generellt kanske man kan säga att det går bra för växterna här.

Inte minst tack vare 500 floraväktare som finns i landet är floran väl studerad. När man inte längre hade växtpressning på skolschemat efter 1950-talet, så gjordes allt färre herbarier vilket innebar att inget mer material samlades in. Projekt Linné sattes därför igång och inventering genomfördes mellan 1972 och 1985. Därefter tog floraväktarna vid från 1987 och antalet personer och lokaler växte. Det är nu cirka 500 personer som floravaktar och Sverige har nu cirka 80 000 lokaler som har kontrollerats.

Resultaten är värdefulla och kommer till användning i många sammanhang.

För kärlväxterna är igenväxning och igenplantering det som hämmar mest, medan skogsbruket hotar flest djur och insektsarter. (I staplarna nedan ingår alla typer av arter, alltså inte bara växter).

Sverige har alpina, boreala och kontinentala biogeografiska regioner förutom vid Östersjö- och atlantkusterna. Tidigare ansågs den naturliga norrlandsgränsen, Limes norrlandicus, sammanfalla med ekens nordgräns, men numera växer det ekar i Umeå. Syrenerna frösprider sig i Hedemora! Före 1990 förekom inga frösådda syrener i Sverige, de spreds med rotskott.

Invasiva arter trivs förstås även de, till en del av våra inhemska arters förtret. Många kommer ursprungligen från Kew Gardens i London, som hämtat och sålt vidare intressanta växter från världens alla hörn! Men växter vandrar in på många sätt, med fåglar som äter bär och sprider frön, med båtar och ibland är det trädgårdsentusiasterna som vill odla exotiska växter.

Bland invasiverna nämndes Lupiner (Lupinus) från Nord- och Sydamerika, jätteloka (Heracleum mantegazzianum) från Kaukasien, häggmispel (Amelanchier spicata) från Nordamerika, parkslide (Reynoutria japonica) från Asien, jättebalsamin (Impatiens glandulifera) från Himalaya, strandkotula (Cotula coronopifolia) från Sydafrika och Namibia, malörtsambrosia (Ambrosia artemisiifolia) från Nordamerika och spärroxbär (Cotoneaster divaricatus) från Kina.

Strandkotulan ”kväver” glasörten på Öland. Vad kan man göra åt det? Enda lämpliga sättet att bekämpa strandkotulan är att handrycka den! Den har spritt sig mycket snabbt som kan ses på bilden nedan.

Opportunister och generalister klarar sig bättre än de arter som specialiserat sig på någon viss nisch. Det kommer att gå sämre för våra inhemska arter men hundkexen kan fortsätta frodas.

Vegetationsperiodens längd är den nu mest drivande faktorn för växterna. Jäklar vad det blommar i fjällen numera! Men risken är att pollinerarna inte hinner fram om det blommar för tidigt! Nedan en uppskattning av hur vegetationsperioden för olika delar av landet kommer att förändras.

Mora avslutade med tankar om hur det kommer att se ut i Sverige om åttio år: Körsbärsträd över hela landet, ända upp till ishavskusten, men inte många grässtrån kvar av Lundelm (Elymus caninus). Allt kommer att gå snabbare än förväntat!

En mycket trevlig och informationsrik kväll var över. 23 nöjda besökare gick hem med nya insikter och glädje över att det finns personer med fantastiska kunskaper och möjlighet att förmedla dessa.

Jätteloka på ett av Genesis skivomslag.

Text Annika Johansson och Kenneth Olausson. Fotografier: Roffe Andersson, första och sista bild. Tomas Gunnarsson, bilderna på strandkotula. Mora Aronsson Powerpointbilder.