Årets väldigt tidiga vinter förnekade sig inte när decembers månadsrunda gick av stapeln. Sex tappra skådare trotsade den bistra kylan – dock sjönk inte kvicksilvret så lågt som vid januarirundans rekordkyla. Det stannade vid -15 till -17 grader. Den bleka decembersolen strålade stor del av tiden och det var för en gångs skull nästan vindstilla. Redan från Örsta-parkeringen kunde några av deltagarna njuta av tre domherrar i det stora trädet ovanför hästhagen – en verkligt passande bild av vinterstämning. Samtidigt drog en mängd kajor, säkert ett 70-tal i några stora grupper, rakt över i riktning mot Brottby. De tycktes just ha lämnat nattkvisten bortåt Rökarbacken.
När dagens värd Stefan Paulin snabbt mönstrat den lilla skaran kände alla att det var dags att påbörja marschen ner mot Midsommarberget. Kylan bet i tår och fingrar! På väg ner mot sjöängen kom genast dagens mest anmärkningsvärda obs: en ormvråk flög åt sydväst över den frusna sjön. Därmed sagt att decemberrundan inte bjöd på några stora sensationer. Man märkte snart att det var väldigt lite fågel i rörelse; säkert en kombination av kylan och att hösten över huvud taget varit ganska fågelfattig. Nere vid ”grinden” stannade sällskapet en stund och spanade på den nya fågelmatningen som står till höger strax innanför skogsbrynet. Här var ändå lite liv, och talgoxe, blåmes, nötväcka och större hackspett kunde räknas in. En stunds spaning från Midsommarberget gav inte mycket mer än några förbiflygande kråkor och nötskrikor. Någon varfågel ville inte visa sig vilket faktiskt gällde hela exkursionen.
Snart var det dags att knalla vidare mot Utloppet. Isen låg redan tjock och lättgången på en påtaglig högvattennivå för årstiden. Stina hörde ett par gånger skäggmes locka vilket hon tyvärr var ensam om trots flera stopp med idogt lyssnande utåt vassarna. Vid Asphagen sågs ett mindre meståg dra förbi men inget nytt att lägga till dagslistan. Däremot sågs på långt håll fjällvråken på plats i granen på Hackstakullen (när vi kom närmare var den borta!). Stefan hittade dessutom en förbiflygande korp.
Solen orkade knappt över Hackstakullen. Foto: Lasse Berglund
Vid utloppet korsades fördämningen där illaluktande vatten forsade med stor kraft. Mycket skum fanns nedanför men förhoppningen om gräsänder och drömmarna om strömstare kom på skam! På dammen låg isen tjock, så tjock att vi utan betänklighet gick tvärs över – matningen (och fikat!) i Skesta hage lockade. En steglits stöttes; den satte sig på lagom avstånd och käkade tistelfrön.
Vid matningen i Skesta hage var det som alltid lite mera liv. Ganska mycket mesar inkl ett par entitor, åtskilliga pilfinkar, några koltrastar och minst sju samtidiga nötskrikor. En ensam grönfink och många gulsparvar.
En kylslagen fikapaus blev med nödvändighet ganska kort – vädret uppmuntrade inte till stillasittande. Planen var att fortsätta vägen bort förbi Seneby och tillbaka via Ådalen. Redan där vägen går utefter Skesta hage dök ett meståg upp på skogssidan. Lasse såg bland nötväckor och talgoxar en svartmes som tyvärr ingen av oss andra hann se. Kungsfågel visade sig dock fint.
En tapper skara trotsade kylan! Foto: Lasse Berglund
Vid Skesta gård sågs ett domherrepar med flera fågelbordarter och en ensam björktrast. Vid Seneby kunde äntligen skata prickas av! Från backen ner mot ån spanade Stefan in en fjällvråk som verkade sitta på ett byte på åkern bortåt Hacksta. Komna förbi Ådalen visade det sig vara två fjällvråkar i rörelse. Den ena, vår bekanting från Hackstakullen, drog sig snart tillbaka till sitt eget vinterrevir.
Återtåget utefter sjön gav inte några nya arter och stillheten var verkligen påtaglig. När vi kom fram i solen förbi Midsommarberget hölls artgenomgång som stannade på 21 arter. Till detta kunde läggas en sparvhök som några såg hastigt flyga över parkeringen innan vi avslutade i Örsta.
22 arter är nog ganska ordinärt för december men kändes ändå lite magert. Däremot bjöd dagen på många fantastiskt fina vintervyer – vädret var ju strålande för den som inte tycker illa om kyla!
Vid tangentbordet: Tryggve Engdahl