– mycket bättre än befarat

Väderutsikterna för årets aprilrunda var minst sagt avskräckande. SMHI hotade med oavbrutet och rent av kraftigt regn hela förmiddagen. Möjligen skulle det upphöra framåt lunchtid ungefär när exkursionen brukar sluta. Trots det mötte 18 personer upp vid samlingen i Örsta. Många var onsdagsrundans ”ärrade veteraner” som kanske anade att dåligt väder ibland betyder gott om fågel. Det visade sig stämma ganska bra – det dåliga vädret hade ”tryckt ned” både det ena och det andra. Dessutom blev vädret inte alls så dåligt som befarat. Visst var det gråmulet och visst fick vi både några skurar och perioder av småregn men ännu mera uppehåll. Låga förväntningar kan ha en förunderlig inverkan på hur man uppskattar vädergudarnas insats.

             

Redan från Örsta kunde vi på fälten bortanför Byksbergskullen se gott om gäss av vilka åtminstone några var bläsgäss och några vitkindade. Från Örstaskogen hördes rödhakesång och flera bofinkar. De senare hade sen ett par veckor anlänt på bred front. Skönt att det var fler än vi som inte lät sig avskräckas av vädret!

Dagens exkursionsvärd Björn Nordling föreslog att vi först skulle gå mot Lundbydiket för att kolla gäss och annat för att sen dra oss mot fågeltornet för att där fika i skydd för regnet. Sagt och gjort: Avmarsch mot sjöängen förbi de väldiga timmerhögar som här lagts upp i väntan på transport. Resultatet av stora avverkningar i hela den här delen av reservatet.

 

 

 

Jubilar – 10 års månadsrundor

 

På väg ner mot grinden kunde sporadiskt sång av trädlärkan vid Tältholmen avnjutas i den vanliga kören av finkar, mesar och nötväckor. Att även taltrasten anlänt blev snart tydligt. Nere på maden fanns gott om sothönor och en hel del änder av vilka två skedandhannar med sin kontrastrika dräkt var skapligt lätta att hitta i gråvädret. Även ett snatterandpar simmade förbi mot lilla grundet.

Plötsligt klingade ett karaktäristiskt läte som sällan hörs vid Angarn. En strandskata flög spelande förbi över Byksberget och kunde sen beskådas uppe på fältet med gässen. En ovanlig obs – strandskata är visserligen årlig vid Angarnsjöängen sen år 2000 men bara i fåtal rapporter och oftast bara förbisträckande. För min egen del är det nog uppåt tio år sen sist.

Från Byksberget kunde vi nu spana på gåsflockarna sydväst om dungen. Här fanns gott om grågäss och kanadagäss. Ett tiotal bläsgäss, ungefär lika många vitkindade och dessutom två sädgäss. Alla i en salig blandning så att man i samma kikarfält kunde se fem gås-arter! Längre bort betade tranor och ute i maden for krickor och enkelbeckasiner runt. Därtill de obligatoriska skrattmåsarna, sothönsen och tofsviporna. Över fälten sjöng sånglärkorna och bruna kärrhöksparet jagade lågt över maden, då och då i piruetterande av spelflykt. Kort sagt mycket trivsamt!

När sen Siv hittade årets första stenskvätta, en hona som satt på ett vasstrå strax utanför maden, och jag själv dessutom äntligen fick den där sädesärlan som gäckat mig kändes det riktigt bra. Sädesärlor hade synts sen ett par veckor och nu visade det sig att de kommit i stor mängd. Senare såg vi ett tjugotal på Åstaåkern. Även flera stenskvättor fanns på staketstolpar bortåt Lundbydiket liksom ängspiplärkor.

Dags att gå vidare mot Lundbydiket och på väg dit hittade någon först en, och sen ytterligare en tornfalk bortåt Angarns kyrka. Där någonstans kan vi nog, likt förra året, hoppas på häckning. Framme vid Lundbydiket överlades det lite – regnet var ytterst måttligt så beslut togs att trots allt gå sjöängen runt. Björn lockade med fikapaus på Grävlingholmen och då var det ingen som opponerade sig.

Fika intogs under spaning utåt den vattensjuka åkern där ljungpipare funnits bara ett par dar tidigare men idag var där bara kråkor och tofsvipor samt ett stort gäng sädesärlor. Det är märkligt hur snabbt man kan bli smått blasé när man väl fått sitt årskryss av en vanlig art. Sädesärlan är ju ändå en rätt gullig kompis hela sommarhalvåret.

När förmiddagsfikat var avklarat återupptogs marschen i riktning Broholmen där revirägaren Herr Bofink höll kraftfull konsert. Bortåt Olhamrafälten flög några trastar av vilka åtminstone en utnämndes till dubbel. Sällskapet tog sen stigen upp på Klosterbacken där vi den här gången klättrade upp på toppen istället för att runda baksidan. Lön för mödan, utöver utsikten, blev ett par stjärtmesar – kanske samma par som häckade här förra sommaren.

Lingsbergsån korsades och när spången passerats fick alla avnjuta gärdsmygens snärtiga sång en liten bit uppströms. Tubarna riktades snart mot bortåt Kustamaden. På den nu rätt breda vattenspegeln låg gott om gäss av vilka en del bläsgäss. Dessutom en stor flock bläsänder som lyfte och flög över till andra sidan sjöängen. Även många krickor lyfte vilket gav tillfälle att öva se skillnaden. En gråhäger kom från Hacksta-hållet och passerade längsmed sjöängen och minst en skogsduva sågs i en flock ringduvor. Sträckan bort till Kusta var således ovanligt livfull.

Framme vid Stora Ekhammaren fick alla på nära håll njuta av en ovanligt sent kvardröjande varfågel. De flesta av dess kompisar har dragit norrut. Kanske den här häckar riktigt långt upp på tajgan och inte har så bråttom ännu?

Nu hägrade andra fikat/lunchen i Skesta hage och på väg fram dit gjordes dagens enda obs av sångsvan, en ensam individ i utloppsdammen. Lite konstigt kan man tycka – så här års brukar man se gott om sångsvan och man undrar var det häckande paret håller hus. Vid fikat i Skesta hage tillkom nötskrika och på matningen de pålitliga pilfinkarna men entitan gäckade oss. Artgenomgång visade ändå 63 arter så rekordet på 66 från 2011 kändes inom räckhåll.

Mätta och belåtna fortsatte sällskapet bort runt utloppet där dammen avspanades i hopp om mindre strandpipare eller liknande men här var ovanligt stilla. Vadarna får vi vänta lite till på – de enda på dagens artlista blev tofsvipa och enkelbeckasin. Vitfåglarna var lite mer representerade: Ett tiotal gråtrutar, två havstrutar som passerade under återtåget mot Örsta och några fiskmåsar utöver skrattmåsarna (som uppskattades till åtminstone 20).

På vägen förbi Asphagen tillkom kungsfågel och tofsmes så tillsammans med havstrutarna var rekordet tangerat! Pricken över ”i” och en ståndsmässig avslutning blev en gammal havsörn som gled in över maden när vi klättrat upp på Midsommarberget. Den jagade ovanligt flitigt och skrämde upp både gäss och änder men hade som så ofta ingen framgång utan drog vidare åt väster.

Därmed stannade dagens skörd på rekordet 67 trots (eller tack vare?) vädret och trots att gråsparvarna i Örsta gömde sig ovanligt väl. Där är i alla fall en art som inte gillar gråväder! Däremot fick man själv än en gång erfara att sånt väder ofta betyder gott om fågel… Tack Björn och alla deltagare!

Vid tangentbordet

Tryggve Engdahl